We’re blushing. It’s always nice when someone showers you with praise like the venerable Mikael Wiik did on last week’s show on Radio Helsinki, but having grown up listening to the man on the radio every week makes it a little bit more special.
There has been lots of great reviews in both Finland and Sweden! You can read the 4 star reviews from Gaffa, Joyzine, Värmlands Folkblad, Soundi as well as lots of nice words from Rumba below.
Soundi ****
Växbyn veljekset ovat ehtineet jo neljänteen albumiinsa, eikä tätä ihan pelkäksi harrastukseksi voi kuitata, vaikka molemmilla on kiireitä muuallakin. Vakituisesti Scandinavian Music Groupissa vaikuttava Anssi (laulu, basso) soittelee ties kenen kanssa Jonna Tervomaasta Hectoriin, ja Henri (laulu, kitara) opettaa Lontoossa kokeellista musiikkia, säveltää ja tekee freelance-keikkoja.
Icons of Elegancessa veljekset panostavat indie- ja americana-vaikuttein koko lailla ajattomaan puoliakustiseen poppiin, jossa pistämättömät melodiat, lauluharmoniat, koukut ja tarkkaanharkitut väliosat viettävät juhlaa. Herkullisia yksityiskohtia pursuava sointi on lämmin ja kesäisesti hengittävä. Kahdella raidalla kuullaan jousiakin, muualla nokkahuilu, klarinetti, trumpetti, sähköpIano ja idearikkaat kitarasoundit värittävät rikasta, paikoin aika nitsmaista kokonaisuutta.
Laulut ovat nimiraidasta lähtien järjestään tasokkaita, mutta silti joukosta erottuu sympaattisesti ontuen jolkuttava single Tales of Animals, joka twang-kitaroineen ja haikean tarttuvine melodioineen lumoaa täysin. Ei ihme, että ulkomaisetkin lehdet ovat kehuneet Icons of Elegancea.
Rumba ***1/2
Kesää odotellessa.
Icons of Elegancen uutukainen voisi soida jonkun hyvän mielen road movien taustalla. Sellaisen, jossa ollaan matkalla Oulusta Hankoon vanhalla Fordilla, tukka hulmuaa eikä kukaan riitele. Välillä pussaillaan, mutta housut pysyvät jalassa. Kolmannella albumillaan Växbyn veljekset jatkavat aloittamaansa tietä laulu-harmonioilla ja country-mausteilla kuorrutetun kitarapopin parissa…Kokonaisuuden kultahippuja ovat balkan-torvia, rautalankaa ja brittilakoniaa äärimmäisen tyylikkäästi yhdistelevä Tales of Animals ja kaunis Bye, Bye Lorraine. Suurimmassa osassa biisejä suomalaisesta itsemurhamelankoliasta ei ole jälkeäkään, ja hyvä niin.
Gaffa ****
Återerövrar klassisk pop.
Det är lite intressant, överraskande och kul när en brödraduo, Anssi och Henri Växby, från Finland inte bara gjort, utan fortsätter att göra riktigt snygg popmusik i klassisk sextiotalsanda. Deras tidigare album Dancing is Easy fick ett relativt stort genomslag, i alla fall inom kritikerkåren, och med Carousel bör det vara dags att nå de större massorna av lyssnare. För de producerar emellanåt briljanta poplåtar med starka rötter i sextiotalet, utan att för den skull återupprepa något. Ungefär så där som landsmännen i Poverty Stinks kunde göra i början av nittiotalet; anamma idiomet och bara producera klockrena poppärlor.
Ett par låtar faller lite väl elegant i ramen för genren, blir lite för vanliga och grå, men mycket annat känns bara fräscht och vackert. Ballroomflörtarna i (Soon Enough) I’ll be on My Way. Den lätt tassande Written as We Are. Den bitvis briljanta Tales of Animals. Ett av de mest relevanta och nödvändiga återtaganden av klassisk popmusik till den lekfulla och allvarliga grunden den bör stå på.
Joyzine.se ****
Två finska bröder med svenskt påbrå som gör sitt bästa för att legera kärleken till amerikanskt respektive brittisk musikarv. Svårare än så behöver det inte vara.
På ”Carousel” låter Anssi och Henri Växby optimistisk sommarpop flyta samman med cynisk americana och Beatles-minnande stycken som hämtade från det där öriket. Vad som skulle kunna bli ett spretigt hopkok blir tvärtom en väldigt njutbar helhet då herrarna inte bara ståtar med ett duktigt musikantskap utan även arrangerar sina bitar på ett tilltalande sätt.
Sången är välavvägt inställsam på ett sätt som gör det omöjligt att inte tycka om ”Carousel” och låtarna är så pass medryckande att man blir glad. Särskilt eget är det förstås inte Icons of Elegance skulle egentligen lika gärna kunna vara en coverduo som står och underhåller på valfritt ölhak under sommartid, men när det är så här väl utfört spelar sådant ingen roll.
Hoppfull popmusik görs det alldeles för lite av och därför är det ganska lustigt att en skiva som den här stammar från dysterkvistlandet i öster.
Värmlands Folkblad ****
Finsk pop? Då tänker man på kärvt vemod. Därför slår den här finska poppärlan ner som en glädjechock. Bröderna Anssi och Henri Växby omsätter den anglosaxiska poptradition som förvaltats så väl av band som Squeeze – och Beatles – till något som känns helt modernt.
Det är ursnygga melodier, diskret men läcker stämföring, wurlitzer, klarinett, riktiga stråkar, piano, popgitarrer och suveräna små berättelser som resulterar i ”minor songs in major keys”, för att citera bröderna Växby.
Klassisk pop som är så bra att den till och med stöds av Svenska kulturfonden. Att avnjutas med ett fånigt, lyckligt leende på läpparna.
